Alla minnen. All kärlek. Allt stöd jag gett dig när alla andra varit emot dig. Alla tårar jag fält tillsammans med dig. Alla skratt jag delat med dig. Alla orgasmer jag fått när jag hört din röst. Vi delar så många år och så många minnen. Du var min andra stora kärlek. Du var mannen jag skulle gifta mig med. Du var den som fick mig att inse att riktiga män är bättre än små hormonstinna pojkar. Jag älskade dig. Så det är med ett tugnt hjärta, och stor sorg som jag måste säga det här. Men jag kan inte längre blunda för dina misstag, jag kan inte längre förneka att vi inte delar samma liv längre. Jag har sett ditt svek, allting finns på film. Joacim Cans, jag gör slut. Jag såg det här: 

"Du är klokare än din mamma och pappa tillsammans." 

Antingen har mina föräldrar glömt att berätta för mig att de hittade mig under en sten i skogen, eller så är jag ett missförstått geni. Just nu känns det som att alternativ ett är det mest troliga. 

Jag trodde jag hade något jag var bra på. Inte sådär som "jag kunde lira lite basic gitarr när jag var 14" eller "jag var en jävel på att rita tills jag slutade för några år sedan", utan faktiskt bra på riktigt. Jag trodde att det skulle vara en dröm att få studera det enda jag faktiskt kan. Jag kan ju vara en bitter och jävlig människa och hittat på alltihop, men just nu känns det fan som att jag är ganska värlös på det också. Här känns i och för sig båda alternativen ganska slående. 

Så jag hoppas att jag bara är dum i huvudet och att det bara är en fas och fortsätter drömma om min stuga på landet där jag sitter och skriver hela dagarna. 

I två dagar har jag klagat på min rygg. I två dagar har jag haft svårt att ens resa mig ut sängen. Det har varit ett jävla gnällande och jag har utan tvekan satt mig själv i en offersituation som inte ens gatubarn skulle sätta sig i. Medlidande? Någon? För att vara helt ärlig trodde jag inte att livet kunde bli värre just nu. 

Sen fick jag en crush på en av rollerna i serien Glee. My life is over. 

Sätt dig på ett tåg förslagsvis ett som går från Stockholm till Malmö. Skit i att plocka upp datorn och göra något vettigt. Sätt dig istället i bisstron, gärna ensam så att du kan agera pratsam främling mot andra. Beställ öl, några stycken sådär. 

Börja sedan prata lite lagom obehagligt med människor i din omgivning. Prata framför allt väldigt mycket med rappare med konstiga namn. Drick mer öl. Drick inte så du blir full, ingen orkar vara full på ett tåg. Drick bara så pass lagom mycket att du måste gå och kissa precis HELA TIDEN. 

När du går på toaletten lämnar du alla dina saker hos dina musikaliskt värdelösa kompisar i vagn 6. Fortsätt där efter att jobba på er tillfälliga relation tills det är dags att gå av tåget i till exemepl Lund. Kolla absolut inte så att du har precis allting med dig. Det gör du dagen efter istället. Och som magi är nu din gamla dator borta och det är fritt fram att spendera tusenlappar på en ny. Busenkelt. 

Jag säger inte att jag har någon erfarenhet i ämnet, eller att just det här hände just mig i fredags. Men jag kan säga att min nya dator är jävligt cool, så kan jag säga. 

Det finns vissa saker man lär sig i livet, oavsett om det är av egna erfarenheter eller dåliga tv-serier, så fastnar det. En av de sakerna är vad man INTE bör säga på första dejten. Det kan vara saker som skrämmer folk - fotfetich och det kan vara saker som gör det komplicerat - barn. 

Nu har jag ju inte gjort någon vetenskaplig undersökning i ämnet eller så, men något säger mig att "Jobbar på astra zeneca" just nu toppar listan rätt bra.

"Jag har inga kondomer, så det är lika bra", sade jag och beställde en kebab. Klockan fem imorse, någonstans i Malmö. Det var dags att kasta in handduken. 

Det är lördag. Jag har stukat foten, mitt hår luktar rom och cola, gårdagens skrattattacker gör sig påminda med jämna mellanrum. Jag är fruktansvärt trött på taxibilar, jag har utvecklat ett hat mot hala hotellgolv och jag kommer nog aldrig våga visa mig på samma pizzeria igen. Imorgon är det jobb igen. Och för första gången på länge, kan jag säga att det var värt det.

Malmö levererade igår. Tack!   

 

 

Ni vet när man fått för sig att man är riktigt jävla grym på någonting? Man liksom känner att "fan, det här är min grej". Hela livet känns meningsfyllt som aldtrig förr och man tror att man hittat hem, att man äntligen ska få visa man vad går för. Och just den gången, så går allt åt helvete. 

Så känner jag nu. Både inför krönikan som ska skickas in imorgon och inför level 23 på Candy Crush. 

Jag färgade håret när jag träffade dig, jag färgar håret när jag släpper dig. Åtminstone försöker jag. 

Alla har vi ett behov av bekräftan, inte alltid från andra, men från oss själva. Framför allt har vi människor ett stort behov av bekräftan på att det är en ny start. Vi kan inte bara vakna upp en morgon och säga "nu tar jag tag i livet", det funkar inte så, även om vi ofta vill tro det. Vi röker som borstbindare fram till nyårsafton, sen är det slut, efter raketerna är det en ny start. Vi håller kvar vi dåliga umgängen fram till den sista dagen i lägenheten, sen är det en ny stad, nya vänner. För somliga handlar det om en resa, för andra att flytta, för vissa kan det handla om en ny garderob, för mig är det oftast håret. 

En ny hårfärg, en ny identitet. Ett nytt jag. Ett jag som inte längre ser ut som jag gjorde då, ett jag som inte längre är fast i de gamla banorna där du är inblandad. Ett jag som trots att hjärtat längtar så att det gör ont, försöker börjar om på nytt. 

Jag vet att det inte räcker att färga håret, det kommer krävas mer, det inser ju jag också. 
Det var därför jag satte lite hårfärg på näsan också, om ni undrar. 

Någonstans mellan mitt hetspluggande, promenerande och "ta ut löshåret"-projekt blev klockan halv två på natten. 
Det sistnämnda är det som kommer framkalla sådan ångest att klockan hinner bli fyra innan jag somnar. Det och sex and the city. 

Det är söndag, eller ja tekniskt sett är det måndag nu, och jag har hunnit pryda min kropp med bläck, jobbat och lämnat in skoluppifter. Får väl anse det som en relativt produktiv dag ändå. Eller ja, det var ju inte mycket som blev gjort medan det fortfarande var ljust ute, det får jag väl erkänna. Och det är väl också därför jag sitter här, halv två på natten och skriver ett typiskt onödigt och ointressant blogginlägg, äter chips och luktar hårinpackning. Om ni vill veta hur många garnier-tuber med hårinpackning ett axellångt hår som blivit sönderslitet av löshår kräver, så är svaret tre. 

Egentligen borde jag sova nu. Jag har ingen mat hemma och behöver handla, vilket om man jobbar mina mongotider måste göra INNAN jobbet. En krönika ska skrivas och en del mail ska skickas. Ärenden, jobb och plugg. Fy fan vad jag hatar rutiner. Jag spyr på det fattiga studentlivet och jag spyr på det svenska rutinlivet. 

Åter till sex and the city, rika män, diamanter, walk-in-closets och alldeles för dyra skor...

Min vänsterarm gör ont. Ont som fan helt ärligt. Och ja, jag låter jävligt gnällig, jag vet det. Jag har en kropp som alltid gör ont någonstans. Men magen kan jag förklara, det är magkatarr en tredjedel av gångerna, de andra gångerna är det mensvärk eller att jag ätit mjölkprodukter. Det köper jag. Lederna gör ont för att jag har reumatism i släkten och de lever sitt egna liv som tant Asta 97 då och då. Det köper jag också, fullständigt. 

Men min arm alltså. Det spänner som om jag varit på gymmet i flera dagar alternativt tagit stelkramps-sprutan. Och visst musarm i alla ära, men jag är för fan högerhänt i det läget! 

Om jag hade varit en man, om jag hade haft en penis, och jag gillade främlingsrunken, då hade allt det här haft en lågisk förklaring. Men nu är jag ju trots allt inte det. 

Så var man där igen. Man gav det en andra chans och står kort därefter själv i väggrenen medan livets regn öser ner över en och man idiotförklarar sig själv som så många gånger förr. Somliga saker lär man sig visst aldrig. Mina älskade och underbara föräldrar gör givetvis allt för att muntra upp mig och få mig att åter inse mitt värde och det faktum att jag klarar det även den här gången. "Du kanske ska börja nätdejta, vidga dina vyer lite, sådant är ju populärt idag." Sagt och gjort, jag blev medlem. Men sen kom man ju till det här med att skriva en presentation...

"Först av allt kan jag väl erkänna att jag är här för att mina mamma är trött på att jag får hjärtat krossat av rockstjärnor. För det andra är jag jävligt värdelös på allt som har med dejting att göra, så istället för att skriva en sötsliskig presentation om vilken underbar svärmorsdröm jag är som är positiv, driven och romantisk och gillar långa strandpromenader går vi väl direkt till sanningen.

Sarkasm är mitt största vapen. Jag är bruden som alltid lyckas hamna i trubbel (läs: supa bort hela sin packning på en kryssning alternativt dra till sig uppenbart dåliga människor). Jag litar inte på någon och tror samtidigt gott om alla, vilket också säger något om min dubbelmoral och lindriga schizofreni. Jag har ett jävla humör och är envis som en åsna. Jag har en mental ålder som pendlar mellan 3 år på grund av mitt humör och rastlöshet, till alldeles för gammal på grund av dåliga erfarenheter. Jag hatar att prata känslor men grinar till tonårsfilmer. Jag har en fetisch för män i långt hår som kan lira musik. Jag älskar att sjunga men är i närheten av tondöv. Jag är rökare och anser att öl är livets dryck. Jag har en gypsy soul och kan därför aldrig nöja mig med livet utan måste alltid ha mer.

I övrigt jobbar jag som telefonterrorist vilket passar mig och min mundiarré jävligt bra. Jag studerar journalistik och jobbar även som frilansande skribent. Jag skämtar gärna på andras bekostnad och är trots min tanke om att alla människor är lika värda väldigt dålig på att agera PK.

Och så har jag ett gott hjärta, det säger mamma i alla fall.

Har jag inte skrämt iväg dig än, är du välkommen att skriva."


Helt ärligt mamma. Jag tror inte det är någon som nappar på det här.

NEEEEJ! Jag vill inte läsa ännu en debattartikel, eller insändare, eller granskning med viktig statistik. Faktum är att jag är förbannat trött på både dig, dina uppdateringar och din jävla åsikt. Det är ju fruktansvärt fint att människor är politiskt intresserade, alltså verkligen. Det är en fin tanke att vilja ändra på hela världen och ännu finare att vilja prata om problemen i samhället. MEN FÖR FAN INTE HELA JÄVLA TIDEN! 

Hela jävla cyberspace har redan tagit del av din åsikt, som naturligtvis är den enda "way to go" enligt dig och tycker man inte det är man dum i huvudet, rasist, dåre, lågutbildad eller något annat du anser vara dåligt. VI VEEEEET vad du tycker. Skillnaden är att vi inte bryr oss. Och vet du varför? För att du är helt jävla omöjlig att diskutera med! Antingen tycker man som dig, eller så är man en idiot. Allting är svart eller vitt. Är man inte extrem på det ena hållet, så måste man i så fall vara det åt andra, och det andra hållet är dåligt, det vet ju alla som inte är en idiot. 

Återigen, mycket fint att du bryr dig och brinner för något. Men eftersom att du hela tiden påpekar vilken fantastisk värld vi skulle kunna leva i om folk bara var mindre si och mindre så och mer som dig, så tänkte jag också påpeka en sak. Som du själv säkert vet lever vi i en demokrati. En demokrati där alla som inte tycker som du är dåliga människor, givetvis, men dock en demokrati. I en demokrati har man rätt att tycka som man vill och rösta som man vill och ja, hör och häpna, faktiskt även tänka precis som man vill. Det är lite av hela grejen, att alla får ha sin grej och den grej som har flest idioter som går på skiten vinner. Lite så. Detta innebär ju att andra än dig faktiskt får tycka saker OCKSÅ! Didn't see that one coming, huh?! 

Så, som du förhoppningsvis förstår, har även jag rätt till en åsikt. 
Min åsikt är att du ska hålla käften.

(Jaja, OCH pratar för mycket, håll käften.) När jag inte sitter här och är dryg är jag skribent för dejtingsidan Qlic.se. Senaste inlägget ser ni nedan, resten ser ni >HÄR<.

"Det finns fler fiskar i havet". Hur många gånger har man inte hört den från familj och vänner när det gått åt skogen med en dejt eller ett förhållande? Ungefär lika upplyftande som när mamma står och klappar mig på kinden och säger "det är inte lätt det där med kärleken". (Att hon klappar mig på kinden när jag är 21 år gammal är ju ganska upplyftande på sitt sätt men att kärleken är svår behöver jag inte direkt någon påminnelse om.)

Vad vad är grejen med att jämföra fiskar med dejter? Det är ju inte så att man slänger ut ett bete (alternativt en sjukt snygg bild på sig själv) och tar den första bästa som nappar? Jag kan ju visserligen se vissa likheter. Somliga fiskar är för små, andra för stora, andra ser ohyggligt läskiga ut, somliga är obekväma att hålla i handen, andra vet man bara av att titta på dem att det kommer att smaka illa. Nu låter det som jag pratar om något helt annat, men försök bortse från det.

Och inte heller är det som när man fiskar att om den första inte dög eller tappade greppet tar man bara upp nästa och är lika glad ändå. För oftast har man ju haft en bättre firre innan, som man alltid kommer jämföra med de andra man fångar. "Kommer du ihåg den där gäddan vi tog förra året, den var ju något den!" Jo tack, jag kommer ihåg. Tack för påminnelsen kompis.

Och dessutom. Vadå fler? Klart som fan det finns fler fiskar och fler människor, men man kan väl knappast ha turen att gilla alla! Har man inte någon standard alls ska man ju kanske ta och fundera över vad man vill med sig själv lite grann.

Nej. Jag kommer aldrig förstå det här med fiskar och förhållanden. Hade jag velat fiska hade jag gått och gjort det. Men nu känner jag inte för det. Jag vill vara kär och lycklig. Sen kan vi fiska om nu samhället anser att det är det man ska göra, vad fan vet jag.

"Det finns fler fiskar i havet". Vilket påhitt. Ändå är det just den meningen jag försöker intala mig själv när jag sitter här, lyssnar på deppiga svenska pop-låtar och är lagom bitter för att det inte gick vägen den här gången heller. För jag måste erkänna, hur dumt det än låter, får det världen att verka lite mindre komplicerad.

Förut när jag bloggade var jag mycket duktigare på att lägga upp bilder, oftast på mig själv. Det är liksom min blogg så det känns väl ganska logiskt då va? Givetvis är det ju kul att höra att man är snygg och sådär, lite attentionwhore är man ju, det är klart. Men så någonstans när jag började om på ny kula insåg jag att jag inte orkade ta 24 nya bilder om dagen. Dels för att jag insåg att det tar jävligt lång tid att tömma datorn när det väl ska göras och dels för att jag är en lazy motherfucker och inte orkar se vettig ut längre. Sen känns det väl inte som att kopplingen mellan inläggen och bilder på mitt nylle är sådär klockrena längre, det kan jag ju medge. 

Men nog om det. Mina läsare är långt ifrån lika många som de var back then, och jag tänkte ju givetvis direkt på om det hade något med bristen på bilder att göra. Inte det att jag skulle kalla mig själv för något vackert att titta på, men man kan ju kolla på människor för att skratta åt dem också. Så, i den här bloggen har det ju då av tidigare nämnda anledningar inte blivit några bilder på mig, och läsarntalet har som förklarat sjunkit i jämförelse. Så, jag antar att problemet är löst. Inte för att ni läser det här ändå era ytliga jävlar! 

I gymnasiet läste jag en bok, en mycket gammal och djup och konstig bok. Det var i vilket fall som helst jävligt fantastisk. I boken fanns ett budskap jag burit med mig länge - ett budskap om att vi alla har flera personligheter. Nästan obegränsat många faktiskt. Jag gillar idén, inte bara för att det skulle betyda att jag faktiskt inte lider av någon bokstavskombination utan helt enkelt bara är en människa, och det vore ju ganska skönt, faktiskt. 

Jag har alltid varit lite lillgammal långt in i själen. Jag älskar att diskutera och argumentera, jag älskar att skriva poesi, jag läste ungdomsböcker när jag var fem och jag skrev mina egna noveller när jag var sex. Jag har alltid gillat att tänka, att analysera och filosofera. Detta drev mig visserligen till vansinne när jag var yngre och som tio åring hade jag helt tappat tron på att det verkligen fanns någon mening med livet. Så, de som inte känner mig och påstår att jag är korkad, de skrattar jag bara åt. Jag AGERAR korkat, men det är en helt annan sak. 

För saken är den, att även om jag har en hjärna som faktiskt skulle kunna bedömas som jävligt skärpt, vill en del av mig aldrig någonsin fastna i det som människor kallar "livet". Jag är rastlös, nästan jämt. När jag är slut som Britney Spears år 2007, är jag fortfarande rastlös i själen. Så ja, summan av alltihopa blir väl ett ganska vanligt problem. Jag inser ofta att "det här kommer gå åt helvete, det är kan ju knappast vara bra" och sekunden efter skiter jag i vad jag nyss tänkte och kör på i vilket fall som helst. 

 

"Gammal nog att veta bättre, ung nog att ge fan i vilket", säger dem. Problemet är att jag aldrig kommer växa ifrån det här. Jag kommer alltid vara den samma. Och om jag inte hittar någon som har precis just de här personligheterna, så kommer jag få skaffa en katt med diagnosen schitzofreni. 

Ni får ta mig för den jag är. Jag kommer fortfarande äta kakor till frukost. 

För ett par dagar sedan frågade jag 118 800 varför jag inte lyckades hitta någon partner som är villig att stå ut med mig? Eller vice verca. Kort sagt, varför är jag helt värdelös på relationer? Jag frågade dem om det möjligtvis kunde vara min mössas fel. Om det helt enkelt var så att det var den som var grunden till att mitt hjärta blöder? De påstod att det inte var så. Jag är fortfarande jävligt tveksam... 

 

Det finns det frågor man inte vågar ställa med rädsla för konsekvenserna. Det finns debatter man inte vill lägga sig i med rädsla för att ingen skulle vilja umgås med en. Det finns saker man inte borde göra, tänka eller säga för att bli accepterad av samhället. Det finns saker som definitivt inte passar sig i varken vardagen eller på ett större plan. En av de sakerna är att titta på diggiloo och bli kär i Mojje. När man är 21 år.