I gymnasiet läste jag en bok, en mycket gammal och djup och konstig bok. Det var i vilket fall som helst jävligt fantastisk. I boken fanns ett budskap jag burit med mig länge - ett budskap om att vi alla har flera personligheter. Nästan obegränsat många faktiskt. Jag gillar idén, inte bara för att det skulle betyda att jag faktiskt inte lider av någon bokstavskombination utan helt enkelt bara är en människa, och det vore ju ganska skönt, faktiskt. 

Jag har alltid varit lite lillgammal långt in i själen. Jag älskar att diskutera och argumentera, jag älskar att skriva poesi, jag läste ungdomsböcker när jag var fem och jag skrev mina egna noveller när jag var sex. Jag har alltid gillat att tänka, att analysera och filosofera. Detta drev mig visserligen till vansinne när jag var yngre och som tio åring hade jag helt tappat tron på att det verkligen fanns någon mening med livet. Så, de som inte känner mig och påstår att jag är korkad, de skrattar jag bara åt. Jag AGERAR korkat, men det är en helt annan sak. 

För saken är den, att även om jag har en hjärna som faktiskt skulle kunna bedömas som jävligt skärpt, vill en del av mig aldrig någonsin fastna i det som människor kallar "livet". Jag är rastlös, nästan jämt. När jag är slut som Britney Spears år 2007, är jag fortfarande rastlös i själen. Så ja, summan av alltihopa blir väl ett ganska vanligt problem. Jag inser ofta att "det här kommer gå åt helvete, det är kan ju knappast vara bra" och sekunden efter skiter jag i vad jag nyss tänkte och kör på i vilket fall som helst. 

 

"Gammal nog att veta bättre, ung nog att ge fan i vilket", säger dem. Problemet är att jag aldrig kommer växa ifrån det här. Jag kommer alltid vara den samma. Och om jag inte hittar någon som har precis just de här personligheterna, så kommer jag få skaffa en katt med diagnosen schitzofreni. 

Ni får ta mig för den jag är. Jag kommer fortfarande äta kakor till frukost.