I två dagar har jag klagat på min rygg. I två dagar har jag haft svårt att ens resa mig ut sängen. Det har varit ett jävla gnällande och jag har utan tvekan satt mig själv i en offersituation som inte ens gatubarn skulle sätta sig i. Medlidande? Någon? För att vara helt ärlig trodde jag inte att livet kunde bli värre just nu. 

Sen fick jag en crush på en av rollerna i serien Glee. My life is over. 

Sätt dig på ett tåg förslagsvis ett som går från Stockholm till Malmö. Skit i att plocka upp datorn och göra något vettigt. Sätt dig istället i bisstron, gärna ensam så att du kan agera pratsam främling mot andra. Beställ öl, några stycken sådär. 

Börja sedan prata lite lagom obehagligt med människor i din omgivning. Prata framför allt väldigt mycket med rappare med konstiga namn. Drick mer öl. Drick inte så du blir full, ingen orkar vara full på ett tåg. Drick bara så pass lagom mycket att du måste gå och kissa precis HELA TIDEN. 

När du går på toaletten lämnar du alla dina saker hos dina musikaliskt värdelösa kompisar i vagn 6. Fortsätt där efter att jobba på er tillfälliga relation tills det är dags att gå av tåget i till exemepl Lund. Kolla absolut inte så att du har precis allting med dig. Det gör du dagen efter istället. Och som magi är nu din gamla dator borta och det är fritt fram att spendera tusenlappar på en ny. Busenkelt. 

Jag säger inte att jag har någon erfarenhet i ämnet, eller att just det här hände just mig i fredags. Men jag kan säga att min nya dator är jävligt cool, så kan jag säga. 

Det finns vissa saker man lär sig i livet, oavsett om det är av egna erfarenheter eller dåliga tv-serier, så fastnar det. En av de sakerna är vad man INTE bör säga på första dejten. Det kan vara saker som skrämmer folk - fotfetich och det kan vara saker som gör det komplicerat - barn. 

Nu har jag ju inte gjort någon vetenskaplig undersökning i ämnet eller så, men något säger mig att "Jobbar på astra zeneca" just nu toppar listan rätt bra.

"Jag har inga kondomer, så det är lika bra", sade jag och beställde en kebab. Klockan fem imorse, någonstans i Malmö. Det var dags att kasta in handduken. 

Det är lördag. Jag har stukat foten, mitt hår luktar rom och cola, gårdagens skrattattacker gör sig påminda med jämna mellanrum. Jag är fruktansvärt trött på taxibilar, jag har utvecklat ett hat mot hala hotellgolv och jag kommer nog aldrig våga visa mig på samma pizzeria igen. Imorgon är det jobb igen. Och för första gången på länge, kan jag säga att det var värt det.

Malmö levererade igår. Tack!   

 

 

Ni vet när man fått för sig att man är riktigt jävla grym på någonting? Man liksom känner att "fan, det här är min grej". Hela livet känns meningsfyllt som aldtrig förr och man tror att man hittat hem, att man äntligen ska få visa man vad går för. Och just den gången, så går allt åt helvete. 

Så känner jag nu. Både inför krönikan som ska skickas in imorgon och inför level 23 på Candy Crush. 

Jag färgade håret när jag träffade dig, jag färgar håret när jag släpper dig. Åtminstone försöker jag. 

Alla har vi ett behov av bekräftan, inte alltid från andra, men från oss själva. Framför allt har vi människor ett stort behov av bekräftan på att det är en ny start. Vi kan inte bara vakna upp en morgon och säga "nu tar jag tag i livet", det funkar inte så, även om vi ofta vill tro det. Vi röker som borstbindare fram till nyårsafton, sen är det slut, efter raketerna är det en ny start. Vi håller kvar vi dåliga umgängen fram till den sista dagen i lägenheten, sen är det en ny stad, nya vänner. För somliga handlar det om en resa, för andra att flytta, för vissa kan det handla om en ny garderob, för mig är det oftast håret. 

En ny hårfärg, en ny identitet. Ett nytt jag. Ett jag som inte längre ser ut som jag gjorde då, ett jag som inte längre är fast i de gamla banorna där du är inblandad. Ett jag som trots att hjärtat längtar så att det gör ont, försöker börjar om på nytt. 

Jag vet att det inte räcker att färga håret, det kommer krävas mer, det inser ju jag också. 
Det var därför jag satte lite hårfärg på näsan också, om ni undrar. 

Någonstans mellan mitt hetspluggande, promenerande och "ta ut löshåret"-projekt blev klockan halv två på natten. 
Det sistnämnda är det som kommer framkalla sådan ångest att klockan hinner bli fyra innan jag somnar. Det och sex and the city. 

Det är söndag, eller ja tekniskt sett är det måndag nu, och jag har hunnit pryda min kropp med bläck, jobbat och lämnat in skoluppifter. Får väl anse det som en relativt produktiv dag ändå. Eller ja, det var ju inte mycket som blev gjort medan det fortfarande var ljust ute, det får jag väl erkänna. Och det är väl också därför jag sitter här, halv två på natten och skriver ett typiskt onödigt och ointressant blogginlägg, äter chips och luktar hårinpackning. Om ni vill veta hur många garnier-tuber med hårinpackning ett axellångt hår som blivit sönderslitet av löshår kräver, så är svaret tre. 

Egentligen borde jag sova nu. Jag har ingen mat hemma och behöver handla, vilket om man jobbar mina mongotider måste göra INNAN jobbet. En krönika ska skrivas och en del mail ska skickas. Ärenden, jobb och plugg. Fy fan vad jag hatar rutiner. Jag spyr på det fattiga studentlivet och jag spyr på det svenska rutinlivet. 

Åter till sex and the city, rika män, diamanter, walk-in-closets och alldeles för dyra skor...

Min vänsterarm gör ont. Ont som fan helt ärligt. Och ja, jag låter jävligt gnällig, jag vet det. Jag har en kropp som alltid gör ont någonstans. Men magen kan jag förklara, det är magkatarr en tredjedel av gångerna, de andra gångerna är det mensvärk eller att jag ätit mjölkprodukter. Det köper jag. Lederna gör ont för att jag har reumatism i släkten och de lever sitt egna liv som tant Asta 97 då och då. Det köper jag också, fullständigt. 

Men min arm alltså. Det spänner som om jag varit på gymmet i flera dagar alternativt tagit stelkramps-sprutan. Och visst musarm i alla ära, men jag är för fan högerhänt i det läget! 

Om jag hade varit en man, om jag hade haft en penis, och jag gillade främlingsrunken, då hade allt det här haft en lågisk förklaring. Men nu är jag ju trots allt inte det. 

Så var man där igen. Man gav det en andra chans och står kort därefter själv i väggrenen medan livets regn öser ner över en och man idiotförklarar sig själv som så många gånger förr. Somliga saker lär man sig visst aldrig. Mina älskade och underbara föräldrar gör givetvis allt för att muntra upp mig och få mig att åter inse mitt värde och det faktum att jag klarar det även den här gången. "Du kanske ska börja nätdejta, vidga dina vyer lite, sådant är ju populärt idag." Sagt och gjort, jag blev medlem. Men sen kom man ju till det här med att skriva en presentation...

"Först av allt kan jag väl erkänna att jag är här för att mina mamma är trött på att jag får hjärtat krossat av rockstjärnor. För det andra är jag jävligt värdelös på allt som har med dejting att göra, så istället för att skriva en sötsliskig presentation om vilken underbar svärmorsdröm jag är som är positiv, driven och romantisk och gillar långa strandpromenader går vi väl direkt till sanningen.

Sarkasm är mitt största vapen. Jag är bruden som alltid lyckas hamna i trubbel (läs: supa bort hela sin packning på en kryssning alternativt dra till sig uppenbart dåliga människor). Jag litar inte på någon och tror samtidigt gott om alla, vilket också säger något om min dubbelmoral och lindriga schizofreni. Jag har ett jävla humör och är envis som en åsna. Jag har en mental ålder som pendlar mellan 3 år på grund av mitt humör och rastlöshet, till alldeles för gammal på grund av dåliga erfarenheter. Jag hatar att prata känslor men grinar till tonårsfilmer. Jag har en fetisch för män i långt hår som kan lira musik. Jag älskar att sjunga men är i närheten av tondöv. Jag är rökare och anser att öl är livets dryck. Jag har en gypsy soul och kan därför aldrig nöja mig med livet utan måste alltid ha mer.

I övrigt jobbar jag som telefonterrorist vilket passar mig och min mundiarré jävligt bra. Jag studerar journalistik och jobbar även som frilansande skribent. Jag skämtar gärna på andras bekostnad och är trots min tanke om att alla människor är lika värda väldigt dålig på att agera PK.

Och så har jag ett gott hjärta, det säger mamma i alla fall.

Har jag inte skrämt iväg dig än, är du välkommen att skriva."


Helt ärligt mamma. Jag tror inte det är någon som nappar på det här.