Jag färgade håret när jag träffade dig, jag färgar håret när jag släpper dig. Åtminstone försöker jag. 

Alla har vi ett behov av bekräftan, inte alltid från andra, men från oss själva. Framför allt har vi människor ett stort behov av bekräftan på att det är en ny start. Vi kan inte bara vakna upp en morgon och säga "nu tar jag tag i livet", det funkar inte så, även om vi ofta vill tro det. Vi röker som borstbindare fram till nyårsafton, sen är det slut, efter raketerna är det en ny start. Vi håller kvar vi dåliga umgängen fram till den sista dagen i lägenheten, sen är det en ny stad, nya vänner. För somliga handlar det om en resa, för andra att flytta, för vissa kan det handla om en ny garderob, för mig är det oftast håret. 

En ny hårfärg, en ny identitet. Ett nytt jag. Ett jag som inte längre ser ut som jag gjorde då, ett jag som inte längre är fast i de gamla banorna där du är inblandad. Ett jag som trots att hjärtat längtar så att det gör ont, försöker börjar om på nytt. 

Jag vet att det inte räcker att färga håret, det kommer krävas mer, det inser ju jag också. 
Det var därför jag satte lite hårfärg på näsan också, om ni undrar.