Hela landet verkar ju ha blivit hälsofreaks, utom jag. Lite fishy har jag väl tyckt att det var. Och nog har jag suttit där, med pizzan i handen och tänkt att "Äh, vad fan, man kanske skulle prova det här med att bli hälsosam som folk pratar om." Men hälsodjävulen har inte lyckats få grepp om mig än, åh nej, så lätt ger jag mig inte! 

Och se där, in your face va!?

Foto: Eva Tedesjö

Har ni någonsin spelat plants vs zombies? Om inte, gör det inte, det är bara kul de första tio dagarna. Om ni har det, så kommer ni förstå det här inlägget - ni andra kan ju gå och göra något vettigare, faktiskt. 

Men ni vet, när man liksom byggt upp världens fetaste försvar, och alla zombies dör som flugor? Den där känslan av power, liksom. Och så blir allting tyst och lugnt, inte en enda zombie på hela freakin' skärmen på säkert 2 sekunder! Och så plötsligt inser man att banan nog inte är slut än, och att den där tomma tystnaden och fridfulla skärmen bara är ett jävla aprilskämt för att du sedan kommer dö zombiedöden när 30 nya hjärnätande (eller plantätande, jävla mesande där faktiskt..) idioter kommer springades mot ditt nu söndertrasade försvar.... 

Så kände jag när jag kollade min kalender den här veckan. Den är oroväckande tom... 

På något sätt har jag desperat försökt få det att låta som att mitt problem med matematik och siffror är ett aktivt val jag gjort, för att det är tråkigt och för att jag inte bryr mig. Men sanningen är att jag bryr mig, och sanningen är att alla gånger jag skämtat om det har jag bara försökt dölja hur värdelös och korkad jag känner mig. 

På jobbet har jag slutat räkna ut min bonus. Det tar för lång tid och känns löjligt att använda miniräknaren för att lägga ihop 15 och 15. Efter att en kollega i höstas skrattade ut mig när jag frågade vad 20 gånger 5 var, lade jag ner. Inte ens ett nedvärderande skämt om att jag inte är så bra på matte kunde dölja hur dum jag kände mig när jag insåg att de flesta sjätteklassare förmodligen hade kunnat svara på den frågan utan att tänka efter. 

När jag är på en ny plats ställer jag mig ofta framför stadskartan och stirrar en stund. Jag bara står där och tittar, utan att veta vad jag tittar på egentligen. När det gått en stund som känns lagom för en person som förstår sig på kartor, går jag åt ett slumpvist utvalt håll och hoppas på det bästa. Jag får ofta höra att jag har dåligt lokalsinne, och det är inget jag förnekar. Jag tar ofta fel på höger och vänster så att jag klarade körkortet är för mig något helt magiskt. När jag går hem från jobbet om kvällarna får jag ibland stanna och leta efter mitt hus för att jag helt plötsligt blir osäker på om jag gått för långt eller bara helt enkelt inte är hemma än. 

När människor pratar om vilket år de är födda kan de lika gärna vara 25 som 55 i min värld, jag försöker bedöma efter deras utseende, nickar och säger "jasså? se där!" och låtsas att jag vet precis hur gamla de är tills nästa gång jag träffar dem och har kunnat räkna ut det på miniräknaren. Oftast har jag ändå glömt det tills dess ändå. Av den anledningen har jag också fått många "men vet du inte hur gamla dina föräldrar är?!". Svaret är nej. Ibland får jag koll på det och då försöker jag komma ihåg det, men min mamma har nog varit lika gammal de senaste tre åren. Och inte fan kan jag komma ihåg vilket datum de fyller år heller. 

När jag gick i högstadiet blev jag satt i den "röda gruppen", alltså den mattegrupp med normalfart. Mina andra betyg var lysande så det kändes väl logiskt. Men helt ärligt tror jag att mitt bästa resultat var 5 av 12 på en diagnos. Oftast skrev jag bara mitt namn på pappret. Jag klarade mig, men antalet prov jag fick göra om går nog inte att räkna på fingrarna, men vad vet jag? 

Jag kan klockan, det kan jag. Om den är digital, eller åtminstone har siffror, annars får jag tänka till, oftast räkna strecken, men jag är rätt bra på att göra det snabbt, så ingen märker det. Tider och att beräkna när jag måste gå upp för att hinna med en buss på morgonen är ett mindre projket kvällen innan för mig. Oftast får jag ställa om klockan tre gånger innan jag tror att det blivit rätt. Och ska jag passa en tid till ett tåg får jag dubbelkolla 25 gånger innan jag faktiskt har koll på läget så jag inte dyker upp 2 timmar för sent. 

Koder och telefonnummer ska vi inte ens prata om. Jag kan komma ihåg max tre telefonnummer i huvudet, och det tar tid innan jag lär mig dem. Just nu är det mammas och mitt eget. Min bästa barndomsvän bytte nämligen för ett tag sedan, så jag lär mig väl det lagom till min 30-årsdag. Men kreativ är jag. Ni anar inte hur många kortkoder, mobilkoder och portkoder man kan spara och gömma på olika ställen där ingen kan hitta dem, eller åtminstone inte förstå vad de är till. 

"Jag ligger så nära dyskalkyli man kan komma" brukar jag skämta. Men varje gång svider det. Varje gång känner jag mig lite dummare än dagen innan. Men innerst inne vet jag att jag inte är dum, det är ett handikapp, ett handikapp som ingen någonsin tagit på allvar, ett handikapp jag blivit en jävel på att dölja och som gjort mig förbannat kreativ.

På tisdag ska jag göra tester inför ett jobb, tester som innehåller siffror. Om jag inte klarar det vill jag inte behöva skämta bort det, inte behöva känna mig dum. Så inom en snar framtid är det den här sifferblinda kvinnan som går och får det här utrett och på papper. Skulle jobbet gå åt skogen kan jag i alla fall säga att jag gjorde mitt bästa, och att det inte är jag som är en idiot - bara min hjärna som valde språk framför matematik. 

Idag skulle jag kunna vara arg på det mesta. Jag skulle kunna vara arg på Blondinbella för det HÄR, på företag som beteer sig som kioskmongon, på det faktum att jag glömde fylla på mitt tågkort igår så jag måste trycka onödig bussbiljett om jag inte känner för att gå till stationen, för att jag inte städad, på religiösa människor som envist försöker övertyga mig om att de har rätt och att jag är en idiot som samverkar med satan, och på triss som aldrig vill ge mig miljonvisten. 

Men de hade extrapris på lax, avokado och brieost. Så jag känner att det är ganska lugnt ändå. 

 

Ni vet när man är nykär? Man ska visa sin bästa sida, vara så sexig som möjligt och sådär "din mamma kommer att älska mig"-charmig. Eller när man bor tillsammans och fortfarande måste försöka hålla fast vid det tidigare nämda för att inte förhållandet ska gå i graven helt? Ni vet vad jag pratar om. Alla har vi varit där. 

Nu är ju inte jag där, just nu. Och let's face it, det är väl kanske den ljusa sidan av singellivet. Jag behöver inte vara fräsch, snygg, charmig och absolut inte sexig - för någon. Jag kan göra vad jag vill, jag kan komma hem när jag vill, jag kan titta på vilken film jag vill, hänga på facebook så mycket jag vill, prata med vem jag vill, festa så mycket jag vill, och äta precis vad fan jag vill. Det är den totala friheten. Här i min lilla etta i Eslöv har jag bara me, myself and I att bry mig på. Jävligt fantastiskt egentligen. Så, istället för att vara bitter i all evighet, har jag bestämt mig för att utnyttja den period som singel jag just nu befinner mig i - på allra bästa sätt.

Så jag har ätit ärtsoppa, två gånger på en dag.

Drygt 40 minuter kvar innan jag landar i Lund igen och återser mitt kära Skåneland. Kroppen har fått ta stryk av både nålar och alkohol och hjärnan har fullkomligt malts sönder av information efter två dagar i skolan. Så jag måste erkänna att hela den här grejen med att SJ idag lyckades med konsten att vara i tid, trots mystiskt osynligt snökaos och stormar i kaliber "det rör sig lite i träden", får mig att känna en otrolig lycka mitt i chocken. 

Sitter i skrivande stund och chillar med metallica i lurarna och boken Blod, eld, död som fått mig hooked av mysfaktorn redan efter två kapitel. Ber till skolguden att boken godkänns som grund för den kommande läsuppgiften. 

Fan vad hungrig jag är, eller röksugen. Förmodligen en kombo. 
Lund nästa!


 

"Tja Pucko, hur mår du?"

Här sitter jag då alltså. På ett tåg någonstans efter Alvesta, på väg upp till Stockholm - även kallat Fjollträsk. Började dagen med att åka till Lund för att hoppa på tåget som sedan visade sig stanna i Eslöv där jag bor. Men jag tänker som så, att folk åker för lite kollektivt så.. jag åkte lite extra. Det jämnar ut sig i statistiken liksom.

Och nu knäckte jag dagens första energidryck (dear God detta beroende..) och inser att jag glömt köpa snus. "Det är bara bra, du ska inte röka och snusa, det är farligt vet du!" Det enda som är riktigt farligt här är mitt humör när jag kommer fram efter fem timmar på tåg utan nikotin - DET är ett problem vi borde oroa oss för. Inte min kropp som ändå kommer vara åt helvete innan jag är 45 så länge de inte mirakulöst rensar luften i städerna eller slutar tillverka drycker med 50 % socker och 50 % koffein.

Jag säger inte att det är ofarligt att röka och snusa, och jag säger inte att det är något jag rekommenderar andra puckade och nyfikna 14-åringar att prova, jag säger bara att vi borde prioritera våra säkerhetsfrågor de närmaste timmarna.

Jag lider av en störning, en väldigt allvarlig sådan. Den kallas oftast för "typisk brud", själv föredrar jag "Helt jävla världelös packare". Då jag lyckats med konsten att bli av med en hel resväska på en båt förra året äger jag inget annat än en liten ryggsäck och några överdimensionerade handväskor. Så mamma kom och droppade av en resväska till mig idag, en jag lovat att inte tappa bort. 

Jag ska vara borta fyra dagar, varav en dag kommer gå åt till mjukiskläder och bakfylla och de andra två till lämpliga  saker man kan ta på sig när man går upp snortidigt för att gå till skolan. Så tekniskt sett behöver jag max tre ombyten. Men mamma tog liksom med sig den stora resväskan.. och ja, ni förstår ju problemet.

Tjenare! Här har ni en skruttig gammal man nära döden med en lagom skev världsbild och ett stort hat mot homosexuella. Jag anser att AIDS är ett resultat av homosexuellas pakt med djävulen och jag älskar småbarn, helst pojkar under 10. Missförstå mig inte, jag är ingen bög, men även en man som jag har ju sina behov. 

Jag är utvald av Gud, men trots detta vill jag ändå att även ni lägger en liten röst på mig, mest för demokratins skull så att säga. Jag har flera års erfarenhet av vilseledande skitsnack och idioti och jag klär förbaskat bra i klänning! Jag är inte mycket till en hattmänniska egentligen, men då håret för länge sedan föll av kan jag tänka mig att bära en ändå, jag är en mycket flexibel man trots allt. Att jag är flexibel är också en fördel i yrket jag söker hos er, då jag utan några problem kan ställa om och säga emot mig själv om Gud skulle få en snedfylla och säga konstiga saker som inte kommit fram under de andra tusen åren. 

Jag har bra kontakt med människor, speciellt de som tror på tomten och Björnes Magasin. Mina vänner skulle nog beskriva mig som en mycket förvirrad gammal man med ett stort engagemang i att utrota allt sunt förnuft i världen. Dessutom säger de att jag är ganska trevlig, så länge man inte är bög, kvinna eller förespråkar kondomer. 

Jag ser fram emot en intervju! 
Mvh Påven. 

"Vi behöver tolkar i vår pakt" tänkte Billström. 
"Mission completed, fuck tolkarna" tänkte Billström. 

Hela grejen med tolkarna i Afghanistan, som blir övergivna efter att ha hjälpt svenskarna med livet som insats, liknar ett dåligt avsnitt av Robinson. Det är dags för Ö-råd och Billström satsar på vinst för sin egen del och överger i sann Robinson-anda tolkarna som hjälpte honom dit. 

Och så säger folk att det är våldsamma actionfilmer som fuckar upp människor.

 

"Januari börjar året, Februari kommer näst. Mars, April har knopp i håret.."
Jag vet inte vem som skrev den, men jag är jävligt säker på att vi kan utesluta att personen var svensk.

Den som skrev "Jag ser det snöar" däremot - bodde säkert i Eslöv.

När det är fredag och solen lyser. När det är fredag och mörkret faller. När facebook svämmar över av uppdateringar om alkohol, förfester, klubbliv och galenskaper. När hela stan lyser som ett enda stort discogolv. När hela världen känns lite lyckligare. När vardagen får vänta och folk lever för dagen. När de ensamma singlarna spänt väntar på sina dejter eller beger sig ut på krogen för att leva livet. När alla kärleksfulla par har filmkväll eller är ute och firar helgen med vännerna. När allting bara är sådär förbannat jävla party och cityhetsen nästan fysiskt går att ta på. 

Då sitter jag hemma och käkar gurkmackor, pluggar och dricker julmust. Och tro mig, efter fyra dagar med halsfluss och svält kunde jag inte vara mer tillfredställd. 

Om jag ser Oscarsgalan ikväll? Nej.

Om jag skulle vilja se Oscarsgalan ikväll? Ja.

 

Jag har ingen TV, okej? Det är faktiskt trendigt nu. Det finns hur många som helst i Sverige som liksom bara har kastat ut sin TV och gett fan i allt vad melodifestivaler och dokusåpor heter. Och skulle man vilja se på någonting, så förlitar man sig på den nya trenden - streaming.

Men finns det någon live-stream från Oscarsgalan? Nej.
Kommer de ens lägga upp någon i efterhand? Nej.

Så skyll inte på mig om jag inte hänger med i snacket imorgon.
Skyll på cybervärlden och streaming-gudarna.

Lite då och då skriver jag ju även för Qlic.se - för fler inlägg, klicka >HÄR<

Ska det va' så ska det va' ordentligt, som man säger.

”Du är så kräsen!”, får jag höra. ”Du har bara bestämt dig för hur killen ska se ut och vara och sen kan du inte ens se åt någon annan!”.

Ni som har följt bloggen har säkert hört det förut. Jag har samma krav på män som jag hade när jag var tio, på gott och ont. De ska vara långhåriga, rockers och ha bläck på kroppen. Att de dessutom ska vara snygga ser jag inte som ett krav, det är en självklarhet.

Och ja, jag kanske är en ytlig bitch, vad vet jag? Men är det verkligen så dåligt?

Om jag nu vet vad jag vill ha, och om jag vet vad som får mig att verkligen falla sådär stenhårt i golvet att jag slår ut tänderna, varför nöja mig med något annat?

Jag ser människor som kräver bra ekonomi, ett visst yrke, både den ena och den andra goda egenskapen och det ska vara en som vill ha barn och han ska vilja ha hus på landet och han ska gå väl ihop med familjen och så vidare. De här människorna lyckas hitta någon, varenda jävla gång. Så nog får jag erkänna att jag tycker att mina tre ytliga pytte-krav  borde öka mina chanser.

Men nej. Då säger man åt mig att se åt ett annat håll. Vidga mina vyer heter det visst. Det är ett nytt uttryck för att nedgradera sig har jag förstått. Jag ska nöja mig helt enkelt. Jag ska inte drömma om den perfekta mannen. Jag ska inte se mig själv stå vid Borgholms slottsruin, i en shockrosa klänning och tiara och säga ”ja”, till mannen jag drömt om sedan första gången jag hörde Whitesnake. Jag ska nöja mig med en halvsnygg, halvtråkig man som är snäll och vill ha barn i framtiden.

Men drömmare eller ej, idiot eller ej, men jag vill inte nöja mig. Varför skulle jag? Jag är ju faktiskt ganska awesome ändå.

Brudarna med självutnämnda rockstjärnor till pojkvänner. Det är sött, jag medger det. Ni hänger med på gig, ni står ut med att höra deras nya skiva 24 timmar om dygnet, ni sitter i en svettig studio utan att få någon som helst uppmärksamhet, ni står ut med fans, ni står ut med att han är borta mest hela tiden, och ni står ut med hans ego. Jag fattar. Been there, done that, got the t-shirt (och det säljer inte särskilt bra på ebay). 

Det finns de som klarar det, och sen finns det dem som tappar verklighetsuppfattningen i samma takt som bandet pumpar ut halvbra låtar. Och så kommer svartsjukan. Ja, din pojkvän har 2000 vänner på facebook, förmodligen för att sprida sin musik. Ja, många brudar vill nog vara du, förmodligen för att de aldrig sett honom en söndagsmorgon. Ja, han agerar trevligt mot sin fans, förmodligen för att motsatsen inte skulle vara så effektiv för bandets spridning. Nej, du behöver nog inte vara orolig för bruden från "landet ingen hört talas om", som han pratat med. Nej, han kommer förmodligen inte spara ihop till ett lyxigt privatflyg och dra utomlands för att knulla. 

För om vi ska vara helt jävla realistiska här, ibland är det ju trots allt bra att vara det har jag hört, så är det nog inte de där brudarna som hoppas på en bild, en autograf och en halvtaskig efterfest som du ska oroa dig över.

Det är trots allt lättare att knulla grannen än att korsa atlanten.  

Såg Grammisgalan 2013 igår, två timmar efter alla andra på grund av jobb. Först av allt kan vi ju ge mig en mindre applåd á la AA-möte för att jag lyckades hålla mig ifrån facebook under arbetstid tillräckligt mycket för att inte ha spoilat hela galan för mig själv. Och därefter kan vi ge en applåd till Graveyard och Stiftelsen, som var de enda resultaten där jag kände mig tillräckligt hemma för att inte prioritera popcornen före galan. 

I övrigt är det 2 timmar av mitt liv jag aldrig kommer få tillbaka. Snälla, snälla programledare. Ni är båda urgulliga och charmiga  på era egna vis, men lämnade ni all den charmen hemma på köksbordet innan ni åkte? Nåja, jag antar att galan i övrigt förmodligen var rättvis eftersom jag själv har bott under en sten det senaste året...

Vilka är ens First Aid Kit? Något bra måste de ju ha gjort då hela galan verkade handla om dem. Och bruden i bomberjacka och flottigt hår? Boom your head själv din jävla gaphals. Och Swedish House Maffia? Där fattar jag faktiskt grejen. Det är fan inte lätt att komma överens om vem som ska trycka på play-knappen. Och barnlåten som vann? Sjöng de "allright, good time" eller "Urangutang"? 

Nu sveper jag en kopp kaffe och promenerar till posten för att hämta ut min andra hjärna (filofax). Jag har två timmar av mitt liv att ta igen.