Om jag ser Oscarsgalan ikväll? Nej.

Om jag skulle vilja se Oscarsgalan ikväll? Ja.

 

Jag har ingen TV, okej? Det är faktiskt trendigt nu. Det finns hur många som helst i Sverige som liksom bara har kastat ut sin TV och gett fan i allt vad melodifestivaler och dokusåpor heter. Och skulle man vilja se på någonting, så förlitar man sig på den nya trenden - streaming.

Men finns det någon live-stream från Oscarsgalan? Nej.
Kommer de ens lägga upp någon i efterhand? Nej.

Så skyll inte på mig om jag inte hänger med i snacket imorgon.
Skyll på cybervärlden och streaming-gudarna.

Lite då och då skriver jag ju även för Qlic.se - för fler inlägg, klicka >HÄR<

Ska det va' så ska det va' ordentligt, som man säger.

”Du är så kräsen!”, får jag höra. ”Du har bara bestämt dig för hur killen ska se ut och vara och sen kan du inte ens se åt någon annan!”.

Ni som har följt bloggen har säkert hört det förut. Jag har samma krav på män som jag hade när jag var tio, på gott och ont. De ska vara långhåriga, rockers och ha bläck på kroppen. Att de dessutom ska vara snygga ser jag inte som ett krav, det är en självklarhet.

Och ja, jag kanske är en ytlig bitch, vad vet jag? Men är det verkligen så dåligt?

Om jag nu vet vad jag vill ha, och om jag vet vad som får mig att verkligen falla sådär stenhårt i golvet att jag slår ut tänderna, varför nöja mig med något annat?

Jag ser människor som kräver bra ekonomi, ett visst yrke, både den ena och den andra goda egenskapen och det ska vara en som vill ha barn och han ska vilja ha hus på landet och han ska gå väl ihop med familjen och så vidare. De här människorna lyckas hitta någon, varenda jävla gång. Så nog får jag erkänna att jag tycker att mina tre ytliga pytte-krav  borde öka mina chanser.

Men nej. Då säger man åt mig att se åt ett annat håll. Vidga mina vyer heter det visst. Det är ett nytt uttryck för att nedgradera sig har jag förstått. Jag ska nöja mig helt enkelt. Jag ska inte drömma om den perfekta mannen. Jag ska inte se mig själv stå vid Borgholms slottsruin, i en shockrosa klänning och tiara och säga ”ja”, till mannen jag drömt om sedan första gången jag hörde Whitesnake. Jag ska nöja mig med en halvsnygg, halvtråkig man som är snäll och vill ha barn i framtiden.

Men drömmare eller ej, idiot eller ej, men jag vill inte nöja mig. Varför skulle jag? Jag är ju faktiskt ganska awesome ändå.

Brudarna med självutnämnda rockstjärnor till pojkvänner. Det är sött, jag medger det. Ni hänger med på gig, ni står ut med att höra deras nya skiva 24 timmar om dygnet, ni sitter i en svettig studio utan att få någon som helst uppmärksamhet, ni står ut med fans, ni står ut med att han är borta mest hela tiden, och ni står ut med hans ego. Jag fattar. Been there, done that, got the t-shirt (och det säljer inte särskilt bra på ebay). 

Det finns de som klarar det, och sen finns det dem som tappar verklighetsuppfattningen i samma takt som bandet pumpar ut halvbra låtar. Och så kommer svartsjukan. Ja, din pojkvän har 2000 vänner på facebook, förmodligen för att sprida sin musik. Ja, många brudar vill nog vara du, förmodligen för att de aldrig sett honom en söndagsmorgon. Ja, han agerar trevligt mot sin fans, förmodligen för att motsatsen inte skulle vara så effektiv för bandets spridning. Nej, du behöver nog inte vara orolig för bruden från "landet ingen hört talas om", som han pratat med. Nej, han kommer förmodligen inte spara ihop till ett lyxigt privatflyg och dra utomlands för att knulla. 

För om vi ska vara helt jävla realistiska här, ibland är det ju trots allt bra att vara det har jag hört, så är det nog inte de där brudarna som hoppas på en bild, en autograf och en halvtaskig efterfest som du ska oroa dig över.

Det är trots allt lättare att knulla grannen än att korsa atlanten.  

Såg Grammisgalan 2013 igår, två timmar efter alla andra på grund av jobb. Först av allt kan vi ju ge mig en mindre applåd á la AA-möte för att jag lyckades hålla mig ifrån facebook under arbetstid tillräckligt mycket för att inte ha spoilat hela galan för mig själv. Och därefter kan vi ge en applåd till Graveyard och Stiftelsen, som var de enda resultaten där jag kände mig tillräckligt hemma för att inte prioritera popcornen före galan. 

I övrigt är det 2 timmar av mitt liv jag aldrig kommer få tillbaka. Snälla, snälla programledare. Ni är båda urgulliga och charmiga  på era egna vis, men lämnade ni all den charmen hemma på köksbordet innan ni åkte? Nåja, jag antar att galan i övrigt förmodligen var rättvis eftersom jag själv har bott under en sten det senaste året...

Vilka är ens First Aid Kit? Något bra måste de ju ha gjort då hela galan verkade handla om dem. Och bruden i bomberjacka och flottigt hår? Boom your head själv din jävla gaphals. Och Swedish House Maffia? Där fattar jag faktiskt grejen. Det är fan inte lätt att komma överens om vem som ska trycka på play-knappen. Och barnlåten som vann? Sjöng de "allright, good time" eller "Urangutang"? 

Nu sveper jag en kopp kaffe och promenerar till posten för att hämta ut min andra hjärna (filofax). Jag har två timmar av mitt liv att ta igen.

Alla minnen. All kärlek. Allt stöd jag gett dig när alla andra varit emot dig. Alla tårar jag fält tillsammans med dig. Alla skratt jag delat med dig. Alla orgasmer jag fått när jag hört din röst. Vi delar så många år och så många minnen. Du var min andra stora kärlek. Du var mannen jag skulle gifta mig med. Du var den som fick mig att inse att riktiga män är bättre än små hormonstinna pojkar. Jag älskade dig. Så det är med ett tugnt hjärta, och stor sorg som jag måste säga det här. Men jag kan inte längre blunda för dina misstag, jag kan inte längre förneka att vi inte delar samma liv längre. Jag har sett ditt svek, allting finns på film. Joacim Cans, jag gör slut. Jag såg det här: 

"Du är klokare än din mamma och pappa tillsammans." 

Antingen har mina föräldrar glömt att berätta för mig att de hittade mig under en sten i skogen, eller så är jag ett missförstått geni. Just nu känns det som att alternativ ett är det mest troliga. 

Jag trodde jag hade något jag var bra på. Inte sådär som "jag kunde lira lite basic gitarr när jag var 14" eller "jag var en jävel på att rita tills jag slutade för några år sedan", utan faktiskt bra på riktigt. Jag trodde att det skulle vara en dröm att få studera det enda jag faktiskt kan. Jag kan ju vara en bitter och jävlig människa och hittat på alltihop, men just nu känns det fan som att jag är ganska värlös på det också. Här känns i och för sig båda alternativen ganska slående. 

Så jag hoppas att jag bara är dum i huvudet och att det bara är en fas och fortsätter drömma om min stuga på landet där jag sitter och skriver hela dagarna.