"Du är klokare än din mamma och pappa tillsammans." 

Antingen har mina föräldrar glömt att berätta för mig att de hittade mig under en sten i skogen, eller så är jag ett missförstått geni. Just nu känns det som att alternativ ett är det mest troliga. 

Jag trodde jag hade något jag var bra på. Inte sådär som "jag kunde lira lite basic gitarr när jag var 14" eller "jag var en jävel på att rita tills jag slutade för några år sedan", utan faktiskt bra på riktigt. Jag trodde att det skulle vara en dröm att få studera det enda jag faktiskt kan. Jag kan ju vara en bitter och jävlig människa och hittat på alltihop, men just nu känns det fan som att jag är ganska värlös på det också. Här känns i och för sig båda alternativen ganska slående. 

Så jag hoppas att jag bara är dum i huvudet och att det bara är en fas och fortsätter drömma om min stuga på landet där jag sitter och skriver hela dagarna.