NEEEEJ! Jag vill inte läsa ännu en debattartikel, eller insändare, eller granskning med viktig statistik. Faktum är att jag är förbannat trött på både dig, dina uppdateringar och din jävla åsikt. Det är ju fruktansvärt fint att människor är politiskt intresserade, alltså verkligen. Det är en fin tanke att vilja ändra på hela världen och ännu finare att vilja prata om problemen i samhället. MEN FÖR FAN INTE HELA JÄVLA TIDEN! 

Hela jävla cyberspace har redan tagit del av din åsikt, som naturligtvis är den enda "way to go" enligt dig och tycker man inte det är man dum i huvudet, rasist, dåre, lågutbildad eller något annat du anser vara dåligt. VI VEEEEET vad du tycker. Skillnaden är att vi inte bryr oss. Och vet du varför? För att du är helt jävla omöjlig att diskutera med! Antingen tycker man som dig, eller så är man en idiot. Allting är svart eller vitt. Är man inte extrem på det ena hållet, så måste man i så fall vara det åt andra, och det andra hållet är dåligt, det vet ju alla som inte är en idiot. 

Återigen, mycket fint att du bryr dig och brinner för något. Men eftersom att du hela tiden påpekar vilken fantastisk värld vi skulle kunna leva i om folk bara var mindre si och mindre så och mer som dig, så tänkte jag också påpeka en sak. Som du själv säkert vet lever vi i en demokrati. En demokrati där alla som inte tycker som du är dåliga människor, givetvis, men dock en demokrati. I en demokrati har man rätt att tycka som man vill och rösta som man vill och ja, hör och häpna, faktiskt även tänka precis som man vill. Det är lite av hela grejen, att alla får ha sin grej och den grej som har flest idioter som går på skiten vinner. Lite så. Detta innebär ju att andra än dig faktiskt får tycka saker OCKSÅ! Didn't see that one coming, huh?! 

Så, som du förhoppningsvis förstår, har även jag rätt till en åsikt. 
Min åsikt är att du ska hålla käften.

(Jaja, OCH pratar för mycket, håll käften.) När jag inte sitter här och är dryg är jag skribent för dejtingsidan Qlic.se. Senaste inlägget ser ni nedan, resten ser ni >HÄR<.

"Det finns fler fiskar i havet". Hur många gånger har man inte hört den från familj och vänner när det gått åt skogen med en dejt eller ett förhållande? Ungefär lika upplyftande som när mamma står och klappar mig på kinden och säger "det är inte lätt det där med kärleken". (Att hon klappar mig på kinden när jag är 21 år gammal är ju ganska upplyftande på sitt sätt men att kärleken är svår behöver jag inte direkt någon påminnelse om.)

Vad vad är grejen med att jämföra fiskar med dejter? Det är ju inte så att man slänger ut ett bete (alternativt en sjukt snygg bild på sig själv) och tar den första bästa som nappar? Jag kan ju visserligen se vissa likheter. Somliga fiskar är för små, andra för stora, andra ser ohyggligt läskiga ut, somliga är obekväma att hålla i handen, andra vet man bara av att titta på dem att det kommer att smaka illa. Nu låter det som jag pratar om något helt annat, men försök bortse från det.

Och inte heller är det som när man fiskar att om den första inte dög eller tappade greppet tar man bara upp nästa och är lika glad ändå. För oftast har man ju haft en bättre firre innan, som man alltid kommer jämföra med de andra man fångar. "Kommer du ihåg den där gäddan vi tog förra året, den var ju något den!" Jo tack, jag kommer ihåg. Tack för påminnelsen kompis.

Och dessutom. Vadå fler? Klart som fan det finns fler fiskar och fler människor, men man kan väl knappast ha turen att gilla alla! Har man inte någon standard alls ska man ju kanske ta och fundera över vad man vill med sig själv lite grann.

Nej. Jag kommer aldrig förstå det här med fiskar och förhållanden. Hade jag velat fiska hade jag gått och gjort det. Men nu känner jag inte för det. Jag vill vara kär och lycklig. Sen kan vi fiska om nu samhället anser att det är det man ska göra, vad fan vet jag.

"Det finns fler fiskar i havet". Vilket påhitt. Ändå är det just den meningen jag försöker intala mig själv när jag sitter här, lyssnar på deppiga svenska pop-låtar och är lagom bitter för att det inte gick vägen den här gången heller. För jag måste erkänna, hur dumt det än låter, får det världen att verka lite mindre komplicerad.

Förut när jag bloggade var jag mycket duktigare på att lägga upp bilder, oftast på mig själv. Det är liksom min blogg så det känns väl ganska logiskt då va? Givetvis är det ju kul att höra att man är snygg och sådär, lite attentionwhore är man ju, det är klart. Men så någonstans när jag började om på ny kula insåg jag att jag inte orkade ta 24 nya bilder om dagen. Dels för att jag insåg att det tar jävligt lång tid att tömma datorn när det väl ska göras och dels för att jag är en lazy motherfucker och inte orkar se vettig ut längre. Sen känns det väl inte som att kopplingen mellan inläggen och bilder på mitt nylle är sådär klockrena längre, det kan jag ju medge. 

Men nog om det. Mina läsare är långt ifrån lika många som de var back then, och jag tänkte ju givetvis direkt på om det hade något med bristen på bilder att göra. Inte det att jag skulle kalla mig själv för något vackert att titta på, men man kan ju kolla på människor för att skratta åt dem också. Så, i den här bloggen har det ju då av tidigare nämnda anledningar inte blivit några bilder på mig, och läsarntalet har som förklarat sjunkit i jämförelse. Så, jag antar att problemet är löst. Inte för att ni läser det här ändå era ytliga jävlar! 

I gymnasiet läste jag en bok, en mycket gammal och djup och konstig bok. Det var i vilket fall som helst jävligt fantastisk. I boken fanns ett budskap jag burit med mig länge - ett budskap om att vi alla har flera personligheter. Nästan obegränsat många faktiskt. Jag gillar idén, inte bara för att det skulle betyda att jag faktiskt inte lider av någon bokstavskombination utan helt enkelt bara är en människa, och det vore ju ganska skönt, faktiskt. 

Jag har alltid varit lite lillgammal långt in i själen. Jag älskar att diskutera och argumentera, jag älskar att skriva poesi, jag läste ungdomsböcker när jag var fem och jag skrev mina egna noveller när jag var sex. Jag har alltid gillat att tänka, att analysera och filosofera. Detta drev mig visserligen till vansinne när jag var yngre och som tio åring hade jag helt tappat tron på att det verkligen fanns någon mening med livet. Så, de som inte känner mig och påstår att jag är korkad, de skrattar jag bara åt. Jag AGERAR korkat, men det är en helt annan sak. 

För saken är den, att även om jag har en hjärna som faktiskt skulle kunna bedömas som jävligt skärpt, vill en del av mig aldrig någonsin fastna i det som människor kallar "livet". Jag är rastlös, nästan jämt. När jag är slut som Britney Spears år 2007, är jag fortfarande rastlös i själen. Så ja, summan av alltihopa blir väl ett ganska vanligt problem. Jag inser ofta att "det här kommer gå åt helvete, det är kan ju knappast vara bra" och sekunden efter skiter jag i vad jag nyss tänkte och kör på i vilket fall som helst. 

 

"Gammal nog att veta bättre, ung nog att ge fan i vilket", säger dem. Problemet är att jag aldrig kommer växa ifrån det här. Jag kommer alltid vara den samma. Och om jag inte hittar någon som har precis just de här personligheterna, så kommer jag få skaffa en katt med diagnosen schitzofreni. 

Ni får ta mig för den jag är. Jag kommer fortfarande äta kakor till frukost. 

För ett par dagar sedan frågade jag 118 800 varför jag inte lyckades hitta någon partner som är villig att stå ut med mig? Eller vice verca. Kort sagt, varför är jag helt värdelös på relationer? Jag frågade dem om det möjligtvis kunde vara min mössas fel. Om det helt enkelt var så att det var den som var grunden till att mitt hjärta blöder? De påstod att det inte var så. Jag är fortfarande jävligt tveksam... 

 

Det finns det frågor man inte vågar ställa med rädsla för konsekvenserna. Det finns debatter man inte vill lägga sig i med rädsla för att ingen skulle vilja umgås med en. Det finns saker man inte borde göra, tänka eller säga för att bli accepterad av samhället. Det finns saker som definitivt inte passar sig i varken vardagen eller på ett större plan. En av de sakerna är att titta på diggiloo och bli kär i Mojje. När man är 21 år. 

Ni vet berättelsen om sköldpaddan och haren? Hur sköldpaddan får försprång och haren, på grund av dålig utbildning i matematik och minustal, teoretiskt sett inte kan komma förbi trots att han är snabbare? Ja, det var något sådant i alla fall. 

Idag önskar jag att den smarta jäveln som började räkna med minustal och därmed förklara hur hastigheten spelar roll inte hade fötts. För då hade jag fortfarande kunnat vara sköldpaddan som gick upp klockan halv nio imorse. Och det hade rent teoretiskt sett inte gjort något att jag inte kommit någon vart alls idag. 

Jag vet, jag vet... man ska inte generalisera och döma någon efter deras kön. Ta era genus-debatter och gå någon annanstans. JAG VET. Men helt ärligt, om vi är lite insiktsfulla och lite verklighetsförankrade. Bara pyttelite. Visst är det inte direkt så att kvinnor är kända för att vara sjukt bra på att ta beslut gällande vissa saker? Så som vilka skor man ska ha på sig, om man ska ha klänning eller jeans, utsläppt eller nedsläppt hår, brun eller vit ögonskugga, rött eller rosa läppstift. Sådant där, viktigt ni vet. Vi är faktiskt, om vi nu återigen ska vara lite realistiska och tillåta oss att generalisera en smula, helt jävla värdelösa på att ta beslut. 

Så hur i helvete tänkte de när de gjorde tamponger med olika papper på?! 

"Skam den som ger sig!" Det sade alltid min mamma när jag växte upp. Och nog fan har det fastnat. Nog är jag envisare än de flesta och har jag gett mig fan på något så ser jag till att det blir som jag vill. Men ingen regel utan undantag sägs det. Och jag undrar om mina dreads inte är ett sådant. För jag menar, om valet står mellan att inte ge mig och se till att göra ett helt hår av dreads (trots att jag uppenbarligen inte har en jävla aning om va jag håller på med längre och tydligen förlorade min fingerfärdighet någonstans i samma veva som SD kom in i riksdagen), eller  ge upp och låta någon som kan göra det ordentligt ta över - då undrar jag lite hur min mamma skulle ha ställt sig till situationen. 

Men det är klart, frågar man mamma ska jag nog inte ha dreads alls.