(Jaja, OCH pratar för mycket, håll käften.) När jag inte sitter här och är dryg är jag skribent för dejtingsidan Qlic.se. Senaste inlägget ser ni nedan, resten ser ni >HÄR<.

"Det finns fler fiskar i havet". Hur många gånger har man inte hört den från familj och vänner när det gått åt skogen med en dejt eller ett förhållande? Ungefär lika upplyftande som när mamma står och klappar mig på kinden och säger "det är inte lätt det där med kärleken". (Att hon klappar mig på kinden när jag är 21 år gammal är ju ganska upplyftande på sitt sätt men att kärleken är svår behöver jag inte direkt någon påminnelse om.)

Vad vad är grejen med att jämföra fiskar med dejter? Det är ju inte så att man slänger ut ett bete (alternativt en sjukt snygg bild på sig själv) och tar den första bästa som nappar? Jag kan ju visserligen se vissa likheter. Somliga fiskar är för små, andra för stora, andra ser ohyggligt läskiga ut, somliga är obekväma att hålla i handen, andra vet man bara av att titta på dem att det kommer att smaka illa. Nu låter det som jag pratar om något helt annat, men försök bortse från det.

Och inte heller är det som när man fiskar att om den första inte dög eller tappade greppet tar man bara upp nästa och är lika glad ändå. För oftast har man ju haft en bättre firre innan, som man alltid kommer jämföra med de andra man fångar. "Kommer du ihåg den där gäddan vi tog förra året, den var ju något den!" Jo tack, jag kommer ihåg. Tack för påminnelsen kompis.

Och dessutom. Vadå fler? Klart som fan det finns fler fiskar och fler människor, men man kan väl knappast ha turen att gilla alla! Har man inte någon standard alls ska man ju kanske ta och fundera över vad man vill med sig själv lite grann.

Nej. Jag kommer aldrig förstå det här med fiskar och förhållanden. Hade jag velat fiska hade jag gått och gjort det. Men nu känner jag inte för det. Jag vill vara kär och lycklig. Sen kan vi fiska om nu samhället anser att det är det man ska göra, vad fan vet jag.

"Det finns fler fiskar i havet". Vilket påhitt. Ändå är det just den meningen jag försöker intala mig själv när jag sitter här, lyssnar på deppiga svenska pop-låtar och är lagom bitter för att det inte gick vägen den här gången heller. För jag måste erkänna, hur dumt det än låter, får det världen att verka lite mindre komplicerad.