Så det är ju ingen hemlighet att jag jobbar som telefonterrorist. Jag är en slug jävel som gör allt för att lura i människor jag inte känner att de absolut behöver något de egentligen inte ens vet vad det är för något. Lite så fungerar det, jag ska inte ljuga. Men det är ett jobb, och ett sådant ska man vara glad för att man har i dagens läge. Men det finns ju de som inte direkt ser det så när någon snorunge ringer och tjaffsar om gud-vet-vad en söndagskväll halv åtta på kvällen. Och jag förstår det här, det gör jag verkligen. Men att försöka utrota oss allihop känns lite som ett hatbrott, faktiskt. Och nu pratar jag inte om att någon finländare som är upprörd kommer och skjuter ner oss allihopa. Jag pratar om vinterkräksjukan, och varför någon bitter man uppfann den från första början. 

Jag menar, kom igen! Det är 150 personer fördelade på två små trånga kontor. Alla byter plats varje dag. Alla sitter och pillar på datorer hela dagarna och hostar in i mikrofonerna. Ingen använder handsprit och att prata med ett munskydd vore ju helt värdelöst. Det mest effektiva sättet att göra slut på oss är ju att plantera ett litet frö av vinterkräksjuka och vipps - två veckor senare ligger halva bemanningen hemma och kvider över toaletten. No more phone-calls. 

Jag säger inte att det var exakt just därför någon uppfann vinterkräksjukan, det skulle lika gärna kunna ha varit för att göra slut på Hitlers armé. Men målet måste fan ha varit detsamma - att göra slut på folkets lidande. Och vem som än gjorde det, har den jäveln lyckats. 

Ni vet när man lägger sig i en allvarlig diskussion på facebook och sekunden efter inser att "Fuck, nu kommer min mobil överhettas av notiser om dåliga argument i cybervärlden". Givetvis kan man inte ångra sig, det skulle ju få dig att framstå som precis lika dum som alla andra - och det vill man ju inte. Så efter att telefonen gått på högvarv en stund och alla minderåriga med starka åsikter, så som "ketchup går visst det att ha på pannkakor" och "vi borde få betalt för att gå i grundskolan" (dina föräldrar borde få högre barnbidrag för att de ens står ut med dig, idiot), så scrollar du till sist igenom flödet av hjärndöda kommentarer och inser - det här var det bästa du gjort på länge. 

Folk betalar för att gå på bio och se Kinnaman prata usel engelska, de betalar för att gå på ett nöjesfält med endast en berg-och-dalbana för de som lyckats gå hemifrån utan en blöja på och de betalar för välbetalda komiker som gör narr av sitt eget ursprung. De här människorna har ju fattat allt fel. De bästa underhållarna är ju utan tvekan små gangster-grabbar som som hatar polisen och vars starkaste argument är "Fuck U, du har ju inte sett verkligheten". Hela deras idé om att omgivningen ska vakna och inse "problemen" (som i grund och botten är deras egna sönderknarkade hjärnor) påminner lite om tonårsbrudar som gnäller om att "ingen förstår mig" - förutom då att tonårsbrudarna oftast växer ifrån det.

Jag menar, hur kan man INTE älska en människa som predikar om hur svenska polisen är sadisktiska svin som använder övervåld (inte så att någon individ INOM polisen är det, utan det är något som kommer med yrket tydligen), och sedan länkar till ett youtube-klipp som dessutom är filmat i USA. Åh, snälla, länka oss ett klipp från de thailändska fängelserna och berätta hur dåligt de svenska fångarna har när de spelar x-box också. 

Okej, jag ljög där. Egentligen åt jag ärtsoppa och korv. Tänker ni stämma mig föreslår jag att ni först kommer på en bra anledning till varför ni ens läser det här. Nu tänker jag ta en raggar-dusch och dra iväg och hänga på jobb i några timmar. Återigen, om ni funderar på att stämma mig... 

Alternativet var bacon och.. bacon.

Har ni någonsin spelat Super Mario på sådär old school vis på TV:n med något som kändes som oändliga banor? Ni vet där man sparade på sådana där kort som inte verkade rymma någonting? Har ni då varit med om att det där jävla kortet som inte rymmer någonting har blivit fullt och det inte går att spara mer. Och era föräldrar vägrar köpa ett extra för att "Vadå, det är väl bara att tömma det och fortsätta spela!?". Så man tvingas fortsätta spela med endast ett liv kvar vilket är typ tre liv för lite. Så kommer man till den där banan där det är en massa eld och lava och man liksom känner på sig att det här kommer gå käpp rätt åt helvete. Och ni vet när den där eldsprutande, tjocka jäveln med taggar dyker upp? 

Exakt den känslan har jag idag. 

Så här sitter jag. Enligt klockan är det snart en ny dag, enligt min to-do-list har den förra knappt börjat se sitt slut. Jag har hjärtklappningar efter en halv kanna kaffe, och då har jag ändå bara fått gjort en skoluppgift och ett skribentjobb. Har några kvar, så jag tog en folköl för att lugna ner mig lite. Snart lär jag bli trött och får ge mig på kaffet igen. Och så vidare. Typiskt dumt skulle många säga, typiskt jag skulle jag vilja påstå. 

Jag är jävligt stressad just nu. Ligger redan efter med mina deadlines (jag borde egentligen sluta kämpa för att hinna med dem och istället satsa på att göra det till mitt signum att inte göra det). Jag är bra på att stressa. Jävligt bra faktiskt. Sämre på att klara av stressen. Men så är det ju alltid. Är man inte stressad, tar man på sig lite till, bara för att vara stressad. För en stressad människor har ju trots allt ett lite viktigare liv än någon som aldrig är stressad. Typiskt Stockholmare enligt vissa, typiskt svenskt enligt fler men mest jävligt dumt. 

Så när jag ändå satt här och hade hjärtklappningar på grund av en fin cocktail av stress, ångest och koffein, så tänkte jag ta mig fem minuter att dela med mig av det här också. Säkerligen jävligt dumt det med.