Så här sitter jag. Enligt klockan är det snart en ny dag, enligt min to-do-list har den förra knappt börjat se sitt slut. Jag har hjärtklappningar efter en halv kanna kaffe, och då har jag ändå bara fått gjort en skoluppgift och ett skribentjobb. Har några kvar, så jag tog en folköl för att lugna ner mig lite. Snart lär jag bli trött och får ge mig på kaffet igen. Och så vidare. Typiskt dumt skulle många säga, typiskt jag skulle jag vilja påstå. 

Jag är jävligt stressad just nu. Ligger redan efter med mina deadlines (jag borde egentligen sluta kämpa för att hinna med dem och istället satsa på att göra det till mitt signum att inte göra det). Jag är bra på att stressa. Jävligt bra faktiskt. Sämre på att klara av stressen. Men så är det ju alltid. Är man inte stressad, tar man på sig lite till, bara för att vara stressad. För en stressad människor har ju trots allt ett lite viktigare liv än någon som aldrig är stressad. Typiskt Stockholmare enligt vissa, typiskt svenskt enligt fler men mest jävligt dumt. 

Så när jag ändå satt här och hade hjärtklappningar på grund av en fin cocktail av stress, ångest och koffein, så tänkte jag ta mig fem minuter att dela med mig av det här också. Säkerligen jävligt dumt det med.