Lite då och då skriver jag ju även för Qlic.se - för fler inlägg, klicka >HÄR<

Ska det va' så ska det va' ordentligt, som man säger.

”Du är så kräsen!”, får jag höra. ”Du har bara bestämt dig för hur killen ska se ut och vara och sen kan du inte ens se åt någon annan!”.

Ni som har följt bloggen har säkert hört det förut. Jag har samma krav på män som jag hade när jag var tio, på gott och ont. De ska vara långhåriga, rockers och ha bläck på kroppen. Att de dessutom ska vara snygga ser jag inte som ett krav, det är en självklarhet.

Och ja, jag kanske är en ytlig bitch, vad vet jag? Men är det verkligen så dåligt?

Om jag nu vet vad jag vill ha, och om jag vet vad som får mig att verkligen falla sådär stenhårt i golvet att jag slår ut tänderna, varför nöja mig med något annat?

Jag ser människor som kräver bra ekonomi, ett visst yrke, både den ena och den andra goda egenskapen och det ska vara en som vill ha barn och han ska vilja ha hus på landet och han ska gå väl ihop med familjen och så vidare. De här människorna lyckas hitta någon, varenda jävla gång. Så nog får jag erkänna att jag tycker att mina tre ytliga pytte-krav  borde öka mina chanser.

Men nej. Då säger man åt mig att se åt ett annat håll. Vidga mina vyer heter det visst. Det är ett nytt uttryck för att nedgradera sig har jag förstått. Jag ska nöja mig helt enkelt. Jag ska inte drömma om den perfekta mannen. Jag ska inte se mig själv stå vid Borgholms slottsruin, i en shockrosa klänning och tiara och säga ”ja”, till mannen jag drömt om sedan första gången jag hörde Whitesnake. Jag ska nöja mig med en halvsnygg, halvtråkig man som är snäll och vill ha barn i framtiden.

Men drömmare eller ej, idiot eller ej, men jag vill inte nöja mig. Varför skulle jag? Jag är ju faktiskt ganska awesome ändå.