På något sätt har jag desperat försökt få det att låta som att mitt problem med matematik och siffror är ett aktivt val jag gjort, för att det är tråkigt och för att jag inte bryr mig. Men sanningen är att jag bryr mig, och sanningen är att alla gånger jag skämtat om det har jag bara försökt dölja hur värdelös och korkad jag känner mig. 

På jobbet har jag slutat räkna ut min bonus. Det tar för lång tid och känns löjligt att använda miniräknaren för att lägga ihop 15 och 15. Efter att en kollega i höstas skrattade ut mig när jag frågade vad 20 gånger 5 var, lade jag ner. Inte ens ett nedvärderande skämt om att jag inte är så bra på matte kunde dölja hur dum jag kände mig när jag insåg att de flesta sjätteklassare förmodligen hade kunnat svara på den frågan utan att tänka efter. 

När jag är på en ny plats ställer jag mig ofta framför stadskartan och stirrar en stund. Jag bara står där och tittar, utan att veta vad jag tittar på egentligen. När det gått en stund som känns lagom för en person som förstår sig på kartor, går jag åt ett slumpvist utvalt håll och hoppas på det bästa. Jag får ofta höra att jag har dåligt lokalsinne, och det är inget jag förnekar. Jag tar ofta fel på höger och vänster så att jag klarade körkortet är för mig något helt magiskt. När jag går hem från jobbet om kvällarna får jag ibland stanna och leta efter mitt hus för att jag helt plötsligt blir osäker på om jag gått för långt eller bara helt enkelt inte är hemma än. 

När människor pratar om vilket år de är födda kan de lika gärna vara 25 som 55 i min värld, jag försöker bedöma efter deras utseende, nickar och säger "jasså? se där!" och låtsas att jag vet precis hur gamla de är tills nästa gång jag träffar dem och har kunnat räkna ut det på miniräknaren. Oftast har jag ändå glömt det tills dess ändå. Av den anledningen har jag också fått många "men vet du inte hur gamla dina föräldrar är?!". Svaret är nej. Ibland får jag koll på det och då försöker jag komma ihåg det, men min mamma har nog varit lika gammal de senaste tre åren. Och inte fan kan jag komma ihåg vilket datum de fyller år heller. 

När jag gick i högstadiet blev jag satt i den "röda gruppen", alltså den mattegrupp med normalfart. Mina andra betyg var lysande så det kändes väl logiskt. Men helt ärligt tror jag att mitt bästa resultat var 5 av 12 på en diagnos. Oftast skrev jag bara mitt namn på pappret. Jag klarade mig, men antalet prov jag fick göra om går nog inte att räkna på fingrarna, men vad vet jag? 

Jag kan klockan, det kan jag. Om den är digital, eller åtminstone har siffror, annars får jag tänka till, oftast räkna strecken, men jag är rätt bra på att göra det snabbt, så ingen märker det. Tider och att beräkna när jag måste gå upp för att hinna med en buss på morgonen är ett mindre projket kvällen innan för mig. Oftast får jag ställa om klockan tre gånger innan jag tror att det blivit rätt. Och ska jag passa en tid till ett tåg får jag dubbelkolla 25 gånger innan jag faktiskt har koll på läget så jag inte dyker upp 2 timmar för sent. 

Koder och telefonnummer ska vi inte ens prata om. Jag kan komma ihåg max tre telefonnummer i huvudet, och det tar tid innan jag lär mig dem. Just nu är det mammas och mitt eget. Min bästa barndomsvän bytte nämligen för ett tag sedan, så jag lär mig väl det lagom till min 30-årsdag. Men kreativ är jag. Ni anar inte hur många kortkoder, mobilkoder och portkoder man kan spara och gömma på olika ställen där ingen kan hitta dem, eller åtminstone inte förstå vad de är till. 

"Jag ligger så nära dyskalkyli man kan komma" brukar jag skämta. Men varje gång svider det. Varje gång känner jag mig lite dummare än dagen innan. Men innerst inne vet jag att jag inte är dum, det är ett handikapp, ett handikapp som ingen någonsin tagit på allvar, ett handikapp jag blivit en jävel på att dölja och som gjort mig förbannat kreativ.

På tisdag ska jag göra tester inför ett jobb, tester som innehåller siffror. Om jag inte klarar det vill jag inte behöva skämta bort det, inte behöva känna mig dum. Så inom en snar framtid är det den här sifferblinda kvinnan som går och får det här utrett och på papper. Skulle jobbet gå åt skogen kan jag i alla fall säga att jag gjorde mitt bästa, och att det inte är jag som är en idiot - bara min hjärna som valde språk framför matematik.